Mattias Bokinge pratar konst

Idag fortsätter min intervjuserie ”Livet en dröm”. Den här gången ställer jag frågor till fotokonstnären Mattias Bokinge. En del av Mattias fotokonst porträtterar orkidéer. Både han och jag är fanatiskt intresserade av vilda sådana. Häng med på foto- och blomsafari i Mattias konstvärld!

Mattias Bokinge är född och uppvuxen i Vaggeryd. Han bor med sin familj, Maria och två barn, i Väshult, Fågelsång. Mattias och jag träffas på Miliseum. Vi pratar litet om tranor, sedan inleder jag intervjun med att fokusera vid vårt gemensamma intresse.

Hur kom det sig att du blev intresserad av vilda orkidéer?

— Till att börja med tittade jag mest på djur och fåglar, när jag vistades i naturen, säger Mattias. Efterhand upptäckte jag växterna, och de vackraste blommorna var orkidéer.

— Orkidéerna är krävande när det gäller val av växtmiljö. Även det gör att jag fascineras av dem.

Vilken är Sveriges vackraste orkidé, och varför fastnar du för just den?

— Skogsfru, svarar Mattias distinkt. Den växer vackert i gammal skog. Jag har tyvärr inte lyckats hitta den.

— En annan vacker orkidé är spindelblomstret. Den växer i fuktig granskog med inslag av lövträd och är ganska vanlig i vår kommun.

spindelblomster

 

Berätta om det största misslyckandet i ditt orkidésökande.

— Oftast misslyckas jag inte. Jag använder GPS. Men jag misslyckades med att få se skogsfrun i en skog utanför Jönköping. Den gick helt enkelt inte i blom det året jag letade efter den, säger Mattias och ser småsur ut.

Hur ser ser din bästa orkidébild ut, och vilken art är fotograferad på den?

— Det är svårt att skapa konst av orkidéfoton. Bilderna blir ofta lika varandra och enformiga att titta på. Men med en fin miljö kring blommorna kan bilderna förbättras. Mina bästa foton på orkidéer är porträtt av rödsysslan på Gotland.

— Knärötter som växer i blåbärsgranskog kan jag göra konst av, avrundar Mattias drömmande.

knarot

Intervjun vill inte riktigt tända till när jag och Mattias pratar blommor. Därför glider vi nu in på hans konstnärskap. Jag börjar ställa heta frågor och får eldiga svar:

Hur många av dina egna fotografier är du helt nöjd med och vad är det som är avgörande för att den känslan ska infinna sig?

— Svår fråga, säger Mattias. Det är bara ett fåtal bilder jag är helt nöjd med, svarar han bestämt efter en stunds betänketid. Bilden måste förmedla mer än det visuella, fortsätter han. Den måste vara en känslomässig beskrivning. Jag måste sätta min personliga prägel på bilden för att jag ska bli helt nöjd, betonar Mattias.

Vilken separatutställning är din bästa, och varför just den?

— Det är min utställning om ödehus på Hörle Slott. Jag kallade den ”Av människan lämnat”. Med den utställningen ville jag visa vem som hade bott i husen, och varför han hade flyttat. En gammal skjorta på en galge var ett exempel på motiv. Utställningen blev en stor succé och besöktes av rekordmånga.

Du har ställt ut några av dina bilder på en samlingsutställning i Paris. Vilket är det bästa minnet från den?

— Jag var inte där, svarar Mattias och ler. Jag blev antagen att ställa ut där av Statens Kulturråd. Det var förstås en stor ära, utbrister Mattias stolt. Vi var åtta fotokonstnärer vardera från Sverige, Frankrike och Grekland. Och vi ställde ut i Stockholm, Paris och Aten.

Nämn några knep som kan förvandla ett hantverksskickligt foto till ett konstnärligt.

— I ett konstnärligt foto byggs en känsla in, svarar Mattias. Ett konstnärligt foto ska ställa frågor och väcka tankar, tillfogar han eftertänksamt.

Hur känns det att veta om att du är en konstnär?

— Vad tjyven ska man svara på det, utbrister Mattias spontant. Vetskapen att jag är en konstnär bevisar för mig själv att jag är bra på något, svarar han sedan.

— Jag har en känsla av att det inte finns några begränsningar i mitt konstutövande, vidareutvecklar Mattias euforiskt. Är man en äkta konstnär så är själva skapandet det viktigaste. Mottagandet är inte lika viktigt, tillfogar han bestämt.

Mattias är inte rädd för att anta nya utmaningar. Sedan några månader tillbaka är han involverad i ett projekt som kallas ”Tidsbron”.

”Tidsbron” i Skillingaryd skapar en mötesplats med levande historia för ungdomar. Där leder Elin Ljungqvist och Anette Olsson nu ett delprojekt som ska leda fram till en film om slaget vid Getaryggen.

År 1567 stod slaget vid Getaryggen i Angerdshestras socken, sydväst om Jönköping. Det var en av många dramatiska händelser under ”Det Nordiska sjuårskriget”. Ett krig mellan Sverige och Danmark. Miliseum har tillsammans med Länsmuséet utfört de arkeologiska undersökningar som genomförts på platsen.

Mina sista frågor till Mattias handlar om Getaryggen:

Du har skrivit manus till kommande filmen om Getaryggen. Hur var det att skriva det?

— Jätteskoj, utbrister Mattias. Jag tycker om att skriva.

— I framtiden siktar jag på att ge ut böcker i flera genrer, avslöjar Mattias överraskande. Jag har alltid tyckt om att skriva och vill ägna mycket tid åt det några år framåt. En ungdomsbok som bygger på skrönor från trakten kring Vaggeryd är ett projekt. Ett annat sådant är att skriva en roman, smäller Mattias till med.

Vad är det som fascinerar dig när du tänker på slaget vid Getaryggen?

— Det har hänt här i närheten, svarar Mattias spontant. Dessutom känner inte många till det, och det medför att att det känns ännu intressantare att väcka liv i händelsen.

— Här i Sverige lever vi en trygg bubbla, fortsätter Mattias. Vi glömmer att Sverige har varit hotade från flera håll.

— När jag ser dagens flyktingströmmar i Europa, tänker jag på att för 450 år sedan fick folk i bygden kring oss fly för danskarna, avslutar Mattias dramatiskt.