Olivia Olsson — Björksnidardrottningen från Byarum Bron

I dag fortsätter min intervjuserie ”Livet en dröm”. Nu dags för den unga träkonstnären Olivia Olsson från Byarum. Mitt intresse för att intervjua Olivia väcktes på ett vackert sätt. Det började med att jag och Olivia råkade mötas på cykelvägen mellan Vaggeryd och Byarum, våren 2012. Hon antagligen på väg till skolan, jag på väg ut i naturen. Jag fick ett solskensleende mot mig och lade det på minnet.

Jag och Olivia råkade på Allhelgons Dag, samma år, få ögonkontakt en andra gång; den gången i Byarums kyrka, där jag sörjde min mor. Också där log Olivia som solen skiner mot mig. Det skulle jag inte kunna glömma. Några veckor senare råkade jag få syn på en artikel där det stod att Olivia var en skicklig träsnidare. Någon gång skulle jag vilja prata med henne — tänkte jag då…

Olivia Olsson är född (1994) i Umeå och uppvuxen i Byarum Bron. Numera bor hon i Göteborg där hon studerar till arkitekt vid universitetet. Hennes familj, far, mor och två bröder, bor kvar i Bron.

Jag och Olivia träffas på Miliseum. Vi pratar litet om sädesärlor och sedan börjar jag ställla frågor.

Du började din konstnärsbana med att tälja fåglar. Varför just fåglar?

— Det motivet låg mig varmt om hjärtat, eftersom jag fascinerades av att titta på fåglar. Vissa kännetecknas av sina former. Det ville jag visa med min konst, säger Olivia och fäster sina blå konstnärsögon på mina.

faglar

Vad betyder naturen för dig?

— Den betyder mycket, svarar Olivia med eftertryck. Min familj bor mitt i naturen utanför Byarum. Jag går ut i skogen där och fäller små björkar. Sedan sätter jag mig mellan träden och täljer. Den omgivande naturen ger mig inspiration. Färsk björk är det bästa materialet att arbeta med.

Hur kom det sig att du blev träsnidare?

— Min träslöjdlärare, Roger Randow, uppmuntrade mig och lärde mig grunderna. Därefter har jag lärt mig själv. Jag lät ställa ut mina alster i Ungdomssalongen i Vaggeryd, tror det var 2010. Där tilldelades jag ett stipendium. Senare fick jag ett stipendium av Hemslöjdens Hus i Jönköping. Och på den vägen är det…

Varför övergav du fåglar för trägubbar?

— När jag fick stipendiet i Ungdomssalongen så var det tack vare en trägubbe. Det var avgörande för min satsning på trägubbar istället för fåglar.

Efter en lugn början av intervjun måste jag vässa kvalitén på mina frågor. De måste bli större. Därför börjar jag nu ställa djupare frågor om Olivias konstnärskap. Läsare, häng med nu så ska vi kika in i själen på Olivia Olsson!

När förstod du att du var en konstnär, och vad fick dig att förstå det?

— Redan när jag var liten trodde jag att jag skulle bli konstnär, svarar Olivia återblickande. Jag skulle vara en konstnär som bakade vackra tårtor, tillfogar hon och skrattar. Konsten har varit en naturlig del av livet för mig. Min släkt är konstnärlig. När jag tilldelades stipendiet i Ungdomssalongen förstod jag att jag var konstnär, säger Olivia och ser stolt ut.

Beskriv känslan du fick när det gick upp för dig att du var en konstnär.

— Jag blev mycket glad när jag förstod att jag var en konstnär, säger Olivia. Men jag blir aldrig klar, tillägger hon litet nedtonande. Hela tiden måste jag försöka utveckla min täljning. Träet bestämmer över mig och inspirerar. När jag börjar tälja en figur vet jag inte hur den färdiga trägubben ska se ut. Träet och jag samarbetar, förklarar Olivia.

— Flera har frågat om jag vill tälja porträtt. Men jag har tackat nej. Jag vill att mitt skapande ska vara avslappnande och det skulle det inte vara om jag avbildade, utvecklar Olivia bestämt.

Vem i världen skulle du helst vilja höra säga följande: ”Olivia, du är en fantastisk konstnär!”

— Tänker mig bara någon som själv håller på med samma slags bearbetning, viskar Olivia efter lång betänketid. Hoppas jag ska kunna säga det till mig själv en vacker dag framöver, tillfogar hon drömmande.

Vilken av dina trägubbar vilar du helst ögonen på, och varför just den?

— Jag tittar helst på första gubben jag täljde, svarar Olivia med ett nostalgiskt sken i ögonen. Jag var femton sexton år och täljde den för ovanlighets skull efter en ritning. Gubben har mycket karaktär. Han har skägg, stor näsa och är klädd i hatt och slips. Det är en gammal man med åldrat ansikte. Figuren är enkel och kanske inte min bästa men jag är mycket stolt över den. Det var denna trägubbe som gav mig stipendiet i Ungdomssalongen.

gubbe

Vilket mål är det viktigaste när det gäller ditt konstnärskap?

— Att inte sluta tälja! Att fortsätta, fortsätta, svarar Olivia entusiastiskt.

gubbar

Bissefällarns figurer är hantverk medan dina är konst, tycker jag. Håller du med om det?

— Om det ena är hantverk och det andra är konst vill jag inte avgöra. Jag har inte kommit till det stadiet än då jag kan stå och säga att just mina figurer är exklusiv konst, säger Olivia. Det är helt klart upp till åskådaren, tillfogar hon.

— Mina figurer får oftast endast känna på en sågklinga då de går från träd till träbit, säger Olivia. Resten av skapandet med träbiten är endast kniven och jag. När jag börjar själva täljandet vet jag därför aldrig vad det ska bli och figuren formas fram allt eftersom. Som jag förstått det arbetade Bissefällarn med ritningar utifrån vilka han sågade former och sedan täljde, förklarar Olivia.

Funderar du på att pröva andra genrer inom konsten?

— Jag gillar att arbeta tredimensionellt. Men exempelvis keramik passar mig inte. Jag vill ta bort och skrapa fram inte bygga upp ett konstverk.

— Jag gillar att arbeta med scenografi, scener och upplevelser. Jag skulle gärna vilja inreda rum i museer, säger Olivia drömmande.

Olivia studerar arkitektur vid Göteborgs universitet. Jag har själv studerat vid universitet och är nyfiken på Olivias studier och ställer därför en fråga om dem.

Vad tycker du är det mest intressanta med dina universitetsstudier?

— Det är när det rumsliga behandlas. Det är roligt att lära sig om hur rum påverkar oss och om hur vi lever i dem. Rum påverkar oss, avrundar Olivia litet självsäkert.

I somras var Olivia ledare på Riddarskolan, ett projekt ingående i Tidsbron. Eleverna var 6-11 år och höll till på Slätten och i Miliseum. De klädde ut sig till riddare, tillverkade sköldar och svärd och fick dessutom skjuta pilbåge. Jag ställer en fråga till Olivia om detta projekt.

Du var en av ledarna för Riddarskolan. Hur reagerade eleverna på att leka riddare?

— Dom blev galna, svarar Olivia och skrattar gott. Men som tur var gick det att lugna ner dom och få dom att göra det dom skulle göra. Dom var ändå hanterbara, säger Olivia och ser nöjd och glad ut i efterskott.

Den sista frågan jag ställer till Olivia är ofrånkomlig:

Kommer du ihåg att vi vid ett tillfälle möttes och log mot varandra på cykelvägen mellan Vaggeryd och Byarum och att vi vid ett annat tillfälle tittade och hälsade på varandra i Byarums kyrka?

— Neej, säger Olivia och tittar litet förundrat på mig. Hon studerar sedan mitt ansikte noggrant och upprepar sedan litet försynt: Neej, det gör jag inte.