Prestationsångest & perfektionism
Alltså denna text. Aldrig förr har jag läst något som stämt så bra in på mig som detta. Jag hade aldrig riktigt förstått vad folk menade med att en text kan träffa helt rätt förens jag läste denna. Det är så sant. Jag har alltid varit en perfektionist, jag vill att allt jag gör ska vara perfekt, det får inte finnas något litet fel någonstans. Men samtidigt har jag inte velat erkänna det. Skolan är ett typiskt exempel. Jag sa att jag siktade på att inte få lägre än C i något ämne, men egentligen ville jag ha A i allt. I tvåan fick jag C i historia, resten fick jag A eller B i. Jag nådde det sagda målet, men besvikelsen över det C:et vann över glädjen att jag fick A i mycket annat. Jag ville vara perfekt.
Jag har alltid varit en sådan som älskat att lära mig, men från att jag började få betyg så blev skolan mycket mer än bara en plats att lära sig saker. Det blev en tävling mot mig själv och andra. Jag ville vara en perfekt elev med perfekta betyg, och någonstans påvägen tog det över den glädje jag tidigare känt över att få lära mig saker. Mina sista skolår gick bara ut på att få så höga betyg som möjligt på allt jag gjorde. Betygen blev ett sätt att bedöma mig själv, fick jag bra betyg var jag bra. Och jag ville vara perfekt.
På gymnasiet hade vi även ett stipendium som delades ut till en student varje år – Stipendie för bästa studieresultat. Från att jag fick vet det till att jag själv stod med studentmössan var mitt enda mål att få det. Det var de som höll min motivation uppe och jag visste hur ofantligt besviken jag skulle bli på mig själv om jag misslyckades, om jag inte var bäst när vi gick ut. Jag pluggade stenhårt, körde slut på mig i december i 3an, allt för att jag visste att jag troligtvis skulle somna gråtandes natten efter studenten om jag misslyckades med det målet. Men jag slapp uppleva det, jag fick stå med mössan på huvudet och stipendiet i handen och bara vara glad. Glad över att jag klarade det, glad över att allt var över, glad över att jag äntligen kunde slippa känna prestationsångesten när man inte lyckades få ett tillräckligt bra betyg. Så himla glad över att skolan var slut.
Jag vet att det finns hur många som helst där ute som känner precis likadant. ”Duktiga tjejer” som alltid lyssnar, antecknar och frågar. Som alltid får de högsta betygen på inlämningar och prov. Men som egentligen bara motiveras av att försöka undvika den dåliga självkänsla de känner om de inte lyckas. Mitt hjärta går sönder lite när jag inser hur freaking många det är, och att jag faktiskt var en utav dem. Men samtidigt vet jag inte hur man förändrar det. Jag själv ansåg att mina betyg var viktigare än hur jag mådde, och att betygen satte mitt värde – oavsett hur många som försökte övertyga mig om det inte var sant. Dock vet jag inte vad som skulle fått mig att förändra den synen. Jag vet faktiskt inte. Jag vet egentligen inte heller vad jag vill komma fram till i det här, har ni någon lösning? Finns det något sätt att förändra detta? Få dessa ”duktiga tjejer” att inse att de duger som de är, och att de inte behöver vara perfekta? Någonting måste förändras iallafall, annars kommer vi ha en hel generation tjejer som kört slut på sig innan de ens tagit studenten. Och det är inget jag kan rekommendera.Click here to view the embedded video.
