Dagbok of Doom

Ibland kan det vara svårt att säga vad konst egentligen är.
I min värld finns det, om man ska generalisera en aning, två olika sorters spår av konst.

Det ena spåret går ut på att konst ska vara provocerande. Gärna tydligt provocerande.
Som t ex att spela galen och åka in på psyket och sedan säga: ”Skåda mitt verk”!
Eller att måla med diverse kroppsvätskor och gärna blanda in religiösa teman som en extra krydda.

Det andra spåret är egentligen den konst man kan ha på väggen. Alltså, den konst man kan tänka sig ha på väggen. (Eller på golvet om det nu är en skulptur av något slag).

Här ska jag ganska raskt säga att jag är mer ett fan av det senare spåret.
Mitt dilemma är dock att det kan bli ofantligt tråkigt i längden att stirra på frukter i ett fat, blommor av allsköns slag, porträtt av människor man aldrig har känt osv, osv…

Jag tycker konst ska ha åtminstone två sidor. Det ska med andra ord vara tolkningsbart. Vad jag tänkte när jag målade är inte intressant, det intressanta är vad betraktaren tycker.
Eftersom vi har olika erfarenheter i bagaget blir således tolkningarna annorlunda.

Så månadens bild får statuera ett exempel på mitt resonemang. Den är kort och gott döpt till ”Diary”, alltså ”Dagbok”. Innan jag målade den gjorde jag en mindre version med betydligt mindre innehåll. Den här tavlan blev början på en stil som jag har utvecklat mycket under årens lopp. Skillnaden på nu och då är att jag vid tidpunkten jag målade den, 2009, vräkte på så mycket jag orkade. Jag letade efter ett uttryck som jag fann och blev som ett barn på julafton.

Jag gillar den av många skäl. Dels att den är späckad med symboler och dels att man kan stirra på den länge och upptäcka nya saker. En del saker är målade från ett annat håll så man ser först inte vad det föreställer.

Sedan kan jag se att jag både var glad och dyster på olika dagar. Jag kan se vad som rörde sig i mitt huvud. Jag ser ont och gott. Frågan är vad du ser.

P.S

Bläck och vatten på akvarellpapper, A3-format.