Jag minns så väl för exakt ett år sedan, den 22 december 2013 kl 21:52, när jag fick ett sms ifrån en nära vän i Uppsala. I smset stod det att Justus, min gamla klasskamrat, dött i en bilolycka tidigare den dagen. Jag minns det som om det vore igår. Känslan när allt stannar upp och tiden står helt still. Jag satt hemma hos mormor och morfar i Halland, vi hade tidigare under kvällen lite spontant bestämt att vi skulle åka dit redan den dagen istället för dagen efter som egentligen var tänkt.
Jag satt i deras soffa när smset kom. Jag stirrade på det i en halvtimma utan att riktigt förstå innebörden av det. Justus, han som var så levande senast jag såg honom, var han verkligen död? Nej det kan inte stämma.
Men det gjorde det. Facebook började svämma över av texter om honom, och helt plötsligt bara slog beskedet till mig. Helt plötsligt bara förstod jag att varenda ord som stod var sant.
Han var borta.
När jag nu i efterhand tänker tillbaka på detta året så inser jag att många timmar har gått åt till att fundera. Fundera på livet efter döden, livet innan döden, allt annat möjligt kring livet i sig. Fundera på varför så fina människor som Justus får lämna tidigt, medan andra får leva kvar i nästan 100 år. Vart är rättvisan i det?
Jag är tacksam för att ha haft bra människor runtomkring mig som jag kunnat prata och diskutera med genom allt detta. Min mentor har varit en sådan, speciellt i början av året, även fast hon inte kände honom.
Men trots att man har människor att diskutera tankar med så är det svårt att kunna luta sig tillbaka och verkligen förstå varför saker sker. Oftast kanske det inte ens finns en mening som vi kan greppa? Och då kanske det är bättre att bara släppa taget.
Det som fick mig att ta ett steg vidare, var denna text som Justus pappa skrev på sin blogg.
Jag blev så galet berörd när jag läste detta. Tänk om det verkligen var så att han fick välja? Tänk om han själv valde att gå! Va otroligt mycket vackrare hela händelsen blir!
Läs hela inlägget
