Där hockey är livet – magiskt på isen i Skillingaryd

Isen blir spegelblank. Sakta och säkert brummar ismaskinen fram, vaktmästaren Ifet Zahirovic är rutinerad. Isen görs i ordning efter varenda träning och i periodvilan på matcherna. En lång rad hjälmar sticker upp över sargen. Trettioen skridskoklädda 10-11 åringar väntar på sin tur. Sorlet av deras röster blandas med ismaskinens brummande. Det är fredagskväll i Movalla ishall.

– Hockey är en livsstil.

Lagledare Jan Fritz blickar ut över isen som börjar bli redo för nästa träning. Snart ska en av hans två söner glida ut tillsammans med sina lagkamrater i lag C2. Med två söner som spelar hockey i Skillingaryds idrottssällskap i var sitt lag blir det mycket hockey för familjen Fritz.
– Under september till mars är vi här nästan varje dag. Mer eller mindre. Jag har föräldrar som säger ”vad ska vi göra när hockeyn slutar för säsongen?!” säger Jan Fritz och ler med hela ansiktet.

Ismaskinen har lämnat planen och är utom synhåll. För ett ögonblick får isen ligga och skina, blank och vit, alldeles ifred. Sorlet av förväntansfulla röster tystnar. En efter en glider hockeykillarna ut på isen. Allt som hörs är skären från 62 skridskor. Det låter som musik.

Gustav Freijd från Gnosjö spelar i B1, laget för killar födda år 2000. Han har nyss slutat sin träning. Nu sitter han på läktaren med två av sina lagkompisar.
– Det är kul när man får åka ut på isen. Det är skönt. Känslan… det är en bra känsla. När man väntar så vill man bara ut. Och när det är match, och hela hallen är full av publik, när det är många som kollar. Då är det magiskt, säger Gustav.

Hans yngre bror spelar i lag C2 som glider runt på isen. De tränar tre gånger i veckan, plus ett fyspass. På helgen är det seriematch.

Hur kan det vara värt att lägga ner så mycket tid?
– Det är värt det. Man utvecklas hela tiden och vill bli så bra som möjligt, säger Fabian Löfström som också spelar i B1.

Jonathan Johansson håller med. Uppåt fem hockeydagar i veckan är helt okej.
– Det är ju så roligt, inte när man förlorar såklart, men annars, säger Jonathan.

Jonathans, och alla andra hockeykillars föräldrar, lägger ner mycket tid för att deras söner ska kunna utföra sin sport. I princip all verksamhet på Movalla drivs genom ideella krafter. Förutom att skjutsa till matcher och träningar gäller det att stå i kiosken på Movalla, sitta i speakerbåset vid matcher, ta hand om affären med begagnad sportutrustning, hjälpa till vid läger och cuper…
– Alla hjälps åt. Det är inte som en fritidsgård här direkt där man kan lämna sina ungdomar. Alla föräldrar måste ställa upp för att det ska fungera. Till och med lagfotografierna är gjorda av en förälder, säger Jan Fritz.

Sussie Stein, mamma till Jonathan och hans bror som också spelar hockey, kommer upp på läktaren. Det är dags för hämtning.
– Jag kan ju förstå utomstående som undrar varför man lägger ner så mycket tid. Men det känns inte så mycket när det är så roligt. Det är verkligen jätteroligt. Spännande på matcherna och roligt att följa med. Det är ju bara en kort tid… säger alla som vet. Sen kanske man inte får vara med mer. Det är ju detta som gäller nu, säger Sussie.

Gemenskapen viktig
När man umgås så mycket både på och utanför planen är det viktigt med en bra gemenskap menar Sussie.

– Det är mycket roligare om man känner varandra lite grann. Om vi föräldrar har bra gemenskap så har barnen det också. Då blir det inte konstigt att gå till någon annan förälder om man behöver hjälp. Man visar att man är en av gruppen, säger hon.

Träningen är över, killarna lämnar planen. Ismaskinen brummar in på planen igen. Snart dags för nästa träning. Movalla används flitigt. På förmiddagarna är skolelever i hallen, efter det har allmänheten tillträde. Och varje vardag mellan 16 och 21 är hallen upptagen för träningar. På helgerna tränar de minsta spelarna; Tre Kronors hockeyskola och skridskoskolan. Detta varvas med allmänhetens åkningar när det inte är hemmamatcher så klart. Ismaskinen kör 40-50 gånger över isen varje vecka.
– Det är en hel vetenskap det där med hur isen ska skötas. Det finns många råd och rön om det, berättar Jan Fritz.

Ljudet av skridskoskär tonar upp igen. Ekande ljud av puckar som slår mot sargen. Nästa lag är ute på isen. SIS har nio hockeylag för ungdomar och även ett A-lag. Lagfoton välkomnar i cafeterian. Värmen där är underbar efter dryga timmen i ishallen.

Oscar Fritz, Jans son, möter oss. Nyduschad och ombytt, nöjd med dagens träning. Vi går in i klubblokalen innanför cafeterian. Där har Skillingaryds idrottssällskap alla pokaler som lagen vunnit genom åren. En hel vägg tornar upp med glänsande pokaler i olika storlekar.

Oscar stannar framför hyllan och tittar. En lång stund.
– På fem år som jag har spelat hockey har jag fått 20 pokaler. Mitt mål är att få minst 50, säger Oscar Fritz.