På gränsen mellan Skillingaryd och Vaggeryd

– knusabor, plättabor och andra hälsas välkomna.

Skillingarydsbor och vaggerydsbor, det där som skiljer oss åt och avgör vad du är för person. Vilken ort ska få störst uppmärksamhet? Ett trätoämne och smågnabbande som man får skämta om. Men bara till en viss gräns.

Kommunen heter Vaggeryds kommun, kommunhuset ligger i Skillingaryd och alla andra orter i kommunen tillhör – Vaggeryds kommun. Det var så vi tänkte när vi startade vaggerydstorget.se, sidan som riktar sig till alla i kommunen, och dem runtomkring.

Namnet har dock väckt känslor, som vi tar på allvar. Efter långa diskussioner valde vi ändå att behålla namnet. Men vi lämnar inte frågan där. Istället ville vi ta reda på mer om den där gränsen. Den verkliga gränsen som skiljer vaggerydsbor och skillingarydsbor åt.

Vi klampade ut i markerna mitt emellan kommunens huvudorter, och hamnade på elvakaffe hemma hos Marita och Per-Axel Andersson i Hestra. Marita gick i skolan i Skillingaryd.

– Jag tycker att Skillingaryd är lika bra som Vaggeryd. De flesta av mina bekanta finns i Skillingaryd och jag är mest i Skillingaryds centrum, säger Marita.

Hennes man Per-Axel är uppvuxen i Götafors i Vaggeryd. Han var aktiv inom bandy och fotboll när WIK låg i högsta serierna. Per-Axel känner människor från både Skillingaryd och Vaggeryd. Man ser honom ofta stå och prata med sina bekanta.

– Jag småhandlar ofta och så spelar jag ju med, på hästar bland annat. Därför gör man sig en rond framme. Jag tycker om att träffa folk. Ser jag någon jag känner stannar jag och pratar. Och bevare mig väl, det gör ju det samma om de är från Skillingaryd eller Vaggeryd.

– Vad säger du om ett namn som Vaggerydstorget, om en mötesplats som vänder sig till människor i hela kommunen?

– Jag tycker inte det spelar någon roll om det heter Vaggeryd eller Skillingaryd. Bara det är positivt för bygden. Om det sen ligger i Vaggeryd eller Skillingaryd det gör det samma. Det är bara staketet som skiljer oss åt och det staketet håller på att rasa! säger Per-Axel.

Marita berättar om staketet, det fallfärdiga staketet.

– Gränsen mellan Tofteryds och Byarums pastorat går ju här borta, alldeles nära. Det har lagats och lappats många gånger i det där stängslet. Per-Axel säger att det är ett kulturminne, men det är en konstig kultur i så fall, säger Marita.

Hon värnar om alla vilda djur som rör sig kring Hestras ägor. När Marita och Per-Axel flyttade in rensade de åkrar och ängar från flera mil taggtråd.

– Det var så skönt när det var färdigt. Så att djuren kunde gå fritt. Det var hemskt att se alla pälssuddar som satt fast i taggtrådarna. Men gränsen mellan Byarum och Tofteryd gick inte att ta ner. Den skulle vara som den var, säger Marita.

Granngårdens förre ägare var den som satte stopp för att riva ner det gamla gränsstaketet. Och på något sätt kanske det var bra det. Om det nu är ett kulturmärke, som Per-Axel säger. Jag blir nyfiken, vill ju se det där staketet. Gränsen som skiljer knusabor och plättabor åt. Det måste ju vara något märkvärdigt med den där gränsen. För genom min uppväxt i Hok och Vaggeryd har jag ju förstått att det där med skillingarydsbor-vaggerydsbor kan man bara tala om med ett visst mått av skämtsamhet.

Vi lämnar det stora vita trähuset, bostaden i Hestra gård, och så klafsar vi ut över markerna. Ett regnigt december, och början på januari har gjort sitt. Skorna läcker in en aning men vad gör väl det när vi är på väg till ett kulturmärke, som har med oss här och nu att göra! Tänker jag i alla fall.

Per-Axel visar vägen. Vi blickar över åkrar och ängsmark.

Sörängen, den perfekta mötesplatsen för kommuninvånare som vill njuta av naturens fägring.

– Där borta ligger Sörängen. Där har vi jobbat två tusen timmar för att få bort skogen och restaurera den gamla ängen, säger Per-Axel.

Per-Axel och Marita har fått kommunens miljöpris för sitt arbete med ängen och genom åren har den haft många besökare.

– Vi har haft både dop och bröllop här, förskolor och pensionärsgrupper har också kommit hit. Nu skulle vi vilja att Sörängen blev en tillflyktsort för alla som vill komma ut i naturen, säger Per-Axel.

Framme vid gränsen

– Jaha, här är staketet, säger Per-Axel.

Sneda och vinda pålar som på vissa ställen står tätt och på andra brett isär. En del står på linkelur som man säger, och ser ut att falla ihop när som helst. Alla dessa pålar hjälps åt så gott det går med att bära upp flera rader taggtråd. Och den tjocka rostiga ståltråden. Inte mycket till gräns tänker jag. Bättre att riva ner den, så att djuren får löpa fritt, som Marita skulle vilja.

Jag kikar nedåt Sörängen igen. Under fjolårets gula och fuktiga gräs väntar grönskan på att börja spira. Lagom till midsommar sen står ängen i sin fulla prakt med gullviva, backsippa, prästkrage, kattfot och nattviol. När ängsmarkens Grönsångare, Svarthätta och Trädgårdssångare fyller ljudbilden med sina oförtröttliga sånger. Låt oss träffas där, glömma den gamla gränsen och njuta av naturens härlighet istället.

Sörängen väntar på att blomma ut. Bara ett par månader tills fåglar och grönska kommer.