Jag älskar människor. Jag vill älska varenda människa jag möter (och inte möter). Visst det kan vara svårt ibland, men jag vill alltid försöka ha den utgångspunkten när jag möter människor.
De senaste dagarna har bilden på treåriga Alan, som flutit i land död vid Turkiets kust, tagit över internet. Bilden är hemsk. Man inser verkligen att det är människor som flyr. Att det är riktiga barn som mister livet när deras familjer söker efter något bättre. Det är hemskt.
Man vill hjälpa till, men samtidigt är det svårt att i en sån här situation säga ”såhär och såhär ska vi göra”, då detta är ett superstort problem. Det är liksom 50 MILJONER människor på flykt just nu, men rent ”tekniskt” har vi inte ansvar för fler än de som kommer hit. Det är väldigt komplext.
Samtidigt hör vi Sverigedemokrater som ropar ut att vi måste ”hjälpa dem på plats” istället för här. Vad nu hjälpa dem på plats betyder. Bygga upp deras sönderbombade hem? Skicka ner bra båtar som hjälper till att skeppa dem illegalt? Visst, jag är helt för att vi hjälper till provisoriskt med kläder, mat osv, det bör vi göra. Men vi måste tänka mer långsiktigt. Hjälpa dem att få stabila förhållanden där de kan bo utan att vara rädda. Och som det ser ut i världen nu så är det här i Europa som det är lättast att göra det på.
Så precis som Reinfeldt sa förra hösten så måste vi öppna våra hjärtan och våra gränser ännu mer. Vi måste vara beredda på att ta emot ännu fler än vad vi hittills gjort, och när de väl är här måste vi försöka få in dem i samhället snabbt. Det har vi skyldighet att göra. Söker människor sig till oss så måste vi hjälpa till. Vi bör göra det för att vi bryr oss. För att varje människa är värd att få leva i fred.
För att det hade lika väl kunnat vara vi.
Läs mer hos EvangelinaBergh
