Kim Harry – Inspiratör med ett öga för idrott

Efter att ha haft sin beskärda del av motgångar i form av plötsligt gravt handikapp så är det med glimten i ögat och humorn i mungipan som Kim Harry Andersson föreläser över hela landet. Han kallas talarbranschens ullared – ingen blir missnöjd och till otroligt lågt pris. Dags att ta reda på vem Kim är.

Hemma hos Kim möts jag av värme och öppenhet, men framför allt två nyfikna ögon från pudeln Bagheera. Kim bor och är uppvuxen i Vaggeryd där han lever med sin fru och två döttrar. Även att han inte ser på sig själv som lokalpatriot så refererar han sig stundtals till just det.

— Är allt bra i Vaggeryd? Nej, det är det inte, men det kan alltid bli bättre. Det saknas kultur. En dröm jag har är att anordna ett kulturevenemang som skulle kunna infalla två gånger om året, där man bjuder in kvalitetsartister. Jag betalar gärna lite extra för att gå och se något sånt i Vaggeryd.
En favorit är komikern Johan Glans och därför faller det sig naturligt att han skulle vara en av dem som skulle vara med. Än så länge är det bara en dröm, men förhoppningarna är att det så småningom kommer att träda i kraft.

I hans medverkan i kommunens tillgänglighetsråd så har han tagit tillfället i akt att lägga fram sitt missnöje med Skillingaryds Arena, där han tränar tjejerna i innebandy.

— Den är nybyggd men jag har väldigt svårt för att ta mig in där. Aron Anderson besteg Kebnekaise med rullstol, men jag tror inte ens att han skulle kunna ta sig in i arenan.
Kim är officiell tränare för sin yngsta dotters innebandylag, men är även hjälptränare för sin äldsta dotters lag.

— Idrotten är mitt lyckopiller. Även att jag inte har fysisk kapacitet att visa hur de kan göra och istället får förklara teoretiskt, så ser jag ändå möjligheter.

Efter två böcker, flertal föreläsningar, delprojekt i forskningsarbetet INFECT, medverkan i kommunens tillgänglighetsråd och som innebandytränare för dotterns knattelag så håller Kim ambitionerna högt uppe. I hans böcker berättar han om missödet med vården och den hårda vägen tillbaka till det som kallas livet.

— Folk som har råkat ut för olyckor, och liknande, pratar alltid om hur mycket dom uppskattar livet efteråt och att “nu börjar livet”. Men jag uppskattade livet precis som det var förut och alla de små vardagstingen.
Kim berättar för mig om ett gäng ungdomar som sprang runt och knackade på deras fönster en kväll när de nyligen hade flyttat in. Förut så hade han förmodligen släckt lamporna och hållit sig undan berättar han. Men efter allt han har varit med om så var det en orädd Kim som snabbt försökte få tag på fönsterknackarna.

— Det jag har lärt mig från allt det här är att jag inte är rädd längre och har inte lika stort kontrollbehov. Jag bryr mig inte om jag gör bort mig, det blir liksom inte värre än så här, säger Kim med ett leende.

Kims föreläsningar är uppbyggda i form av fyra paket. En av dem kallar han “Skärp dig för fan! – En sit down tragedy”. Det är väldigt tydligt i mitt möte med Kim att han har lätt för skratt och humorn ligger aldrig långt borta.

— Jag vill använda min erfarenhet på ett konstruktivt sätt. Det är ingen tävling om vem som har det värst. Den röda tråden i föreläsningen är “Vad får ditt hjärta att sjunga?”, som jag tycker är precis vad allting handlar om. Jag tror inte folk riktigt vet vad de verkligen brinner för och lägger för lite tid på det, och det vill jag få fram på något sätt.

Han förklarar hur han älskar människor som har ett stort engagemang, likväl i jobbet som till vardags. Det är något som framgår i flera av hans föreläsningar.
Som tidigare personalvetare så lägger han stor vikt på värdet av bemötande igenom hela livet, och fokuserar på samhörighet i arbetslivet i sin föreläsning “Möten som förändrar (arbets)livet”.

Slutligen berättar Kim något för mig som någon i sin tur berättade för honom en gång, något som har kommit att bli en röd tråd i hans sätt att hantera livet – Oro är missbrukad fantasi.