Trapalandas evigt gröna ängar….
Solen skiner och detta borde vara en väldigt bra dag. Bullar har jag också bakat tillsammans med mormor och även lunchat.
Men, det är ingen bra dag idag för idag fick min älskade ponny somna in. Jag vet faktiskt inte vad jag känner. Det gör ont, enormt ont men det är som om jag stänger inne alla känslor, man orkar inte känna.
Jag förstår ännu inte riktigt att han verkligen är borta. Många säger ”det är bara en häst” men för mig är det inte ”bara en häst”, han är eller var min bästa vän. Han betydde enormt mycket för mig och även om han inte var min till slutet så fanns han alltid nära. Jag…
Detta är ett utdrag är hämtat från Agnes Åbergs blogg
Jag är väldigt imponerad av idrottare, all tid dessa människor lägger ner och vilken känsla att få stå högst upp på pallen efter all träning. Coolt att Sverige tagit hela två VM guld i skidor nu i veckan, det är verkligen imponerande. Tänk mjölksyran de måste ha i kroppen när de passerar mållinjen och känslan när man väl passerat, väldigt häftigt. Jag blir väldigt inspirerad av idrottssatsningar då det kräver så enormt mycket och en vilja av stål.
Okej, jag vet att det ibland känns som att det är nu eller aldrig. Om man misslyckas nu kommer allt vara kört men det behöver inte vara det, det finns olika sätt att ta sig fram till ett mål, välj den väg som passar dig. Jag är väldigt resultatinriktad och detta gör att jag fokuserar på fel saker och ibland inte når ända fram.
En bild som är tagen alldeles i början av min ”ridkarriär”, ett litet lurvigt gotlandsruss som alltid var snäll, förutom när man skulle hoppa. Det var på den tiden som jag red på ridskola varje fredagskväll och alltid förälskade mig i de busigaste hästarna, typiskt mig. Bäcks ridskola en halvmil från där jag bor, många timmar spenderades där och jag fann kärleken till hästarna ♥
Godmorgon ♥ Jag har som ni ser flyttat mitt skrivbord till fönstret och vilken skillnad. Mer ljus= energi, det händer saker, man kan sitta här och bara filosofera medan vinden drar i träden. Om jag flyttar stolen lite åt vänster och kikar genom rutan kan jag skymta sjön mellan trästammarana, mys. Jag har alltid drömt om en balkong där jag sitter nu, en mysig balkong i fransk stil men det kommer nog inte hända…
När man har bott på samma ställe länge så känner man sig oftast ganska trygg där, i alla fall gör jag det. Jag gillar Vaggeryd, skogen, sjön och alla mysiga promenadstråk. Jag gillar att jogga i mörkret under gatlyktornas sken, jag gillar att ta vändan runt dammen trots att det är mörkt och jag ser skuggor mellan träden. Jag känner mig trygg här, det känns som att inget ont kan hända. Sedan ska man såklart inte vara oförsiktig, men det känns skönt att känna sig så pass trygg.
God mat, mello, familjen, hund, ja det känns ganska bra det här. Ska strax dra fram lite plugg som behöver göras. Hoppas ni har en mysig kväll <3
Jag är ärlig, jag är öppen och totalt naken i bloggen när jag skirver det här inlägget men jag tror det kan vara viktigt. Många får gå igenom saker likt det jag går igenom just nu och jag tror det är viktigt att man vågar känna och vågar berätta. Jag vill visa att det är okej att må dåligt och det är okej att känna att hela sin värld rasar samman. Dessa fantastiska djur, hästarna blir våra vänner, de blir familj de kommer nära och vissa individer bryr man sig om något enormt, nästan för mycket.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.