När jag gick av tåget i Stockholm för en timme sedan, halvt stressad över att hitta nästa tåg som skulle ta mig vidare hem till Linköping, var det någonting som fångade min uppmärksamhet och fick mig att stanna upp ett tag. Jag fick se tre stycken människor med reflexväst från Röda Korset. De pratade med en familj som jag gissar på kommer från Syrien. Jag fortsatte gå och lite längre fram stod polisen, polisens volontärer och ett gäng säkerhetsvakter. Alla gjorde samma sak. De stod och visade nyanlända flyktingar rätt, samlade upp dem, och tog dem vidare. Helt vanliga personer som lagt ner sin tid just denna kväll på att stå vid stationen och hjälpa de människor som flytt genom hela Europa för att komma hit.
Någonting där tog tag i mig, och jag blev bara så tacksam. Jag blev tacksam över att jag fick födas in i ett land som folk flyr till och inte flyr ifrån. Jag blev tacksam för dessa människor som tar sig tid att gå ut och hjälpa och välkomna människor som varit på flykt under lång och svår tid. Jag blev tacksam över att vi nu kan erbjuda dem bättre förhållanden än vad de levt under första delen av sina liv.
Men samtidigt blev jag ledsen över att det finns folk som vill att vi skickar tillbaka dem. Folk som vill att vi ska slänga ut dem från det vi kallar ”vårt”, och skicka dem till det vi kallar ”deras”, som om dessa människor vore varor man bara kan returnera hur som helst. Det gjorde mig ledsen.
För alltså tänk på det, länder är egentligen bara mänskligt påhittade gränser som faktiskt inte säger någonting. Det markerar i vilket område regeringen, kungen eller presidenten styr, samt inom vilka gränser ett språk är huvudspråk. Men det ska inte säga någonting om vilka som får bo vart, egentligen . Vi alla är människor på samma jord, och om man bor i Syrien eller Sverige spelar ingen roll. Man är en människa och har rätt till ett liv utan krig, rädsla eller att behöva fly. Det minsta vi kan göra när folk flyr hit är att välkomna dem med öppna armar. Och det är jag tacksam över att jag på riktigt fick se folk göra idag.
Läs mer hos EvangelinaBergh
