Nina Kavian – poet, konstnär och tigerräddare

I dag fortsätter min intervjuserie ”Livet en dröm” med det andra avsnittet. Nu är dags att presentera den trettonåriga Vaggerydstjejen Nina Kavian. Första gången jag träffade Nina var när jag besökte Vaggeryds bibliotek och hon deltog i en konstkurs där. Jag fick se en suggestiv målning av ett lodjur och frågade vem som målat den. Det visade sig vara Nina som var upphovstjejen till detta verk. 

Nina Kavian och jag har gemensamma intressen. Båda gillar att skriva poesi och båda är dessutom mycket intresserade av djur och natur. Jag är nyfiken på Nina. Vi träffas på biblioteket och börjar prata om hennes intresse för djur, vilket för med sig att jag ställer min första fråga.

Vilket djur skulle du helst vilja se i det vilda?

– Tiger, säger Nina utan att tveka. Tigern är unik och speciell.  Det skulle vara häftigt att se den live. Den är hotad och kanske går det inte att se den i framtiden.

På Panda Planet, en sajt i WWF:s regi, kallas du ”Tigerräddaren”. I vilket sammanhang fick du den benämningen?

– Det namnet gav jag mig själv när jag startade en insamling av pengar för att kunna rädda tigern. På Panda Planet uppmärksammade de insamlingen och tyckte att ”Tigerräddaren” var ett träffande namn.

 

Nina driver en blogg som hon kallar ”Nina’s creative mind”. Där finns skön poesi av henne: ”I natten jag sökte utan svar / Fullmånens ljus / fångar mina tårar / Speglas i mitt hjärta / Det ligger ensamt kvar / Sorgen obefriad fyller mig / Har gjort i hundra år…”.

Jag  frågar Nina hur hon skapade dessa rader och hur det kändes det när hon skrivit dem.

– Jag var litet nedstämd och satt och ritade en teckning om Halloween. Dikten handlar om huvudpersonen i teckningen och hennes känslor, inte mina. Hon längtar efter att bli sedd i en tillvaro som hon uppfattar som mörk. Jag har lätt för att leva mig in i andras känslor.

– Jag var nöjd efter att jag skrivit dikten. Språket i den bildar en fin ton och orden skapar en tät stämning.

Vad är det bästa med poesi?

– Jag tycker poesin öppnar dörrar till en ny värld, svarar Nina drömmande. Det ges en inblick i poetens tankevärld. Det finns i poesin dolda budskap som är intressanta att fundera över och tolka.

En av dina noveller är publicerad i Kamratposten. Har du några knep som gör det lättare när du knyter ihop en berättelse?

– Det är viktigt att början och slutet har ett samband. I början finns det ett problem. I slutet är problemet löst.

Vad är det bästa som hittills hänt när det gäller ditt skrivande?

– Svår fråga, säger Nina. Kanske är det novellen ”Bron mellan liv och död” som jag skrev i våras. För den fick jag mycket fin respons. Kanske är det när en av mina noveller publicerades i Kamratposten.

– Jag har hoppfulla drömmar om framtiden när det gäller mitt skrivande. Jag vill skriva en åsiktsbaserad bok och jag tror att jag har chansen att få den publicerad av förlag.

Skrivsituationen. Hur går du tillväga när du skriver?

– Jag skriver direkt i datorn. Jag får en spontan tanke, en idé som jag funderar över och sedan försöker förvandla till skönlitteratur. Jag planerar inte i förväg utan går på inspiration. Skrivandet flyter på av sig självt. Jag flyger iväg till en annan värld där bara formuleringar existerar.

Vilka är dina favoritförfattare?

– Suzanne Collins som skrivit trilogin ”Hungerspelen” och Ally Condie med trilogin ”Matchad”. Båda böckerna är framtidsskildringar som fokuserar på revolt. Också jag vill göra uppror genom mitt skrivande, säger Nina längtande.

Vad är det roligaste med att måla?

– Det roligaste är att använda färger och med bara pensel och papper forma det man har i huvudet. Måla känslor! Färger är känslor!

 

Hur fick du idén till målningen av lokatten?

– Jag gick på konstkurs på Kulturskolan. Vi skulle rita djur. Jag tänkte på lo. Jag tänkte på att de är intressanta djur. Det var roligt att måla ett lodjur!

Tror du att skrivandet gör dig till en bättre konstnär och tvärtom?

– Ja, det tror jag faktiskt. Det konstnärliga hör ihop med med författarskapet. En teckning kan inspirera mig till börja skriva och tvärtom.

 

För ett år sedan var Nina Kavian med i SVT:s Lilla Aktuellt. Hennes engagemang för utrotningshotade djur uppmärksammades där. Innan jag och Nina skiljs åt ställer jag en sista fråga.

Hur kändes det att vara med i TV?

– Det var konstigt nog inte nervöst, säger Nina. Programledarna tog väl hand om mig. Det var en häftig upplevelse. Och jag blev så lycklig när jag fick ett mail från Panda Planet att jag skulle få vara med i TV.