Jag skulle kunna identifiera mig som en person som gillar att tänka och fundera väldigt mycket. Jag gillar att gå runt och fundera och försöka förstå stora saker som jag egentligen vet att jag aldrig kommer få svar på eller lyckas greppa. Trots det vill jag gärna tänka på dessa i hopp om att komma fram till något. Jag vet inte om det är bra eller om det bara tar en massa energi, men sådan är jag iallafall. Den senaste tiden har jag gått och tänkt på just några sådana stora saker. Så jag tänkte bara börja med att dela med mig en utav dessa funderingar. Den handlar om rymden.
När vi kommer hem från kontoret på kvällarna så är det alltid mörkt och oftast stjärnklart. Jag brukar ställa mig en stund och bara titta uppåt och förundras över vad jag ser, jag tycker rymden är spännande. Tänk att man genom att bara titta uppåt kan se fruktansvärt långt bort. Vi ser stjärnor och planeter som är svinlångt borta, och de lyser upp (eller reflekteras från solen) så vi kan se dem från vårt hus i Uppsala. Men det sjuka är inte det vi kan se, utan det sjuka är allt det som ligger BORTOM det vi kan se – allt som vi inte kan se.
Rymden är GALET stor, så stor att vi inte kan sätta fingret på hur stor den är, därför kallar vi den oändlig. Den tar liksom aldrig slut.
Men jag har tänkt på en grej. Tänk om rymden faktiskt tar slut. Tänk om rymden som vi känner till den bara är som en tennisboll i något annat större sammanhang. Det är sjukt att tänka. Eller ja, det är nog sjukare att tänka att rymden aldrig tar slut, för då kan man aldrig sätta fingret på hur stor den verkligen är. Men det är spännande att fundera. Jag vet ju att den är oändlig enligt våra mått mätt, men tänk om det finns något mer? Vad tror ni?
Läs mer hos EvangelinaBergh
